Recension i "Kustjägaren" dec 1999. Recensent Hans Rehnvall

Det finns ett fåtal böcker som handlar om kustjägare. Ett par innehåller historieskrivning, och är mest åstadkomna av chefer på olika nivåer - t ex 40-årsboken. Andra vill använda kustjägarna för bevisa något slags teser, t ex boken "Män eller monster" (recenserad i Kustjägaren). Ytterligare andra vill bara skrämmas - det finns böcker som frossar i nyrakade huvuden och hålögda nyinryckta. Tesböckerna och skrämselböckerna är undantagslöst skrivna av personer som inte har en susning om vad KJ-verksamhet handlar om.
Nu har det kommit en ny bok, av ett nytt slag. Den heter Jag skall bli kustjägare, och är skriven av Carl-Magnus Jönsson, som ryckte in som PB-elev sommaren 1990. Han förde

noggrann dagbok under hela tjänstgöringstiden, och med anteckningarna som grund har han åstadkommit en bok som berättar om allt som han varit med om - från den nervösa extramönstringen i april, till muck året därpå och återvändandet till det förlängda övningsuppehållet, även kallat det civila mörkret.

För små skor
Det här är en rejäl bok på 380 sidor, och verkligen något för alla gamla kustjägare att frossa i. Jag har alltid varit avundsjuk på folk som skriver dagbok - de kommer ihåg så mycket. Själv rör jag ständigt ihop det som hände under första tjänstgöringen med de tre repövningar jag fick vara med om. Jönsson har koll på allt.
Man skulle kanske vänta sig att en sådan här bok mest bestod av "lumparminnen", roliga händelser och glada kompisar. Jönsson har gjort

något helt annat - han skriver om själva utbildningen, så som han upplevde den. Hur han kutade fram och tillbaka på Södra Fältet, hur han tillsammans med sin stridskamrater kämpade för att klara stridshinderbanan, hur han redan i ett tidigt skede fick ont i fötterna därför att han fått ut för små orienteringsskor och inte vågade säga ifrån.

Välutvecklat pannben
Boken är således en skildring "på riktigt" av hur det är att bli kustjägare, skriven helt kronologiskt. Här finns förstås de första veckornas nedbrytning av de civila jaget med - smått sadistiska skåpvisitationer, trötthet och elände. Sjävfallet också de tjogtals gånger då extra böjsträck kommenderades, av diverse anledningar, liksom jägarvilan (med ryggen mot väggen, låren vågrätt och knäna i rät vinkel). För att inte tala om den

kinesiska bågen - det är den som kräver, och utvecklar, ett extra tjockt pannben...
Övningarna och utbildningskontrollerna under hösten tar upp en stor del av boken. Jönsson beskriver detaljerat sin jägarmarsch (De flesta lyckas glömma detaljerna, tränga undan dem i en töcken av trötthet, men inte Jönsson. Jag undrar när han egentligen skrev dagboken - det står ingenstans). Just jägarmarschen är en rätt härlig skildring, trots alla fotsmärtor. Jönsson hade tejpat sina onda fötter i förväg, men skyddet sprack - alla skulle nämligen noga kläs av och visiteras innan marschen inleddes, och det ledde till att Jönsson fick kliva omkring i gruset vid sidan av kasern 3 med sina tejpade fötter. Småsten fastnade i tejpen, vilket inte gjorde jägarmarshen roligare...

Basker på
Efter många äventyr i Myttingeskogarna kommer de dödströtta blivande jägarna i kontakt med Grus-Olle, en förfärlig varelse som gärna äter KJ-aspiranter. Enda sättet att undgå Grus-Olle är att kasta sig ner på marken, krypa och samtidigt vråla, så Grus-Olle blir rädd.
Efter Grus-Olle blev det tillfälle att högtidligt avlägga kustjägareden, inför beskyddaren Torleif. Men inte var marschen slut för det - det skulle grävas värn på Hansängen först, under sång: "Kulor och krut, jord och betong, värnet är vår räddning". Och så fortsatte marschen.
Så, äntligen, är det slut, grabbarna får skölja av sig det värsta, sova några timmar och sedan ställa upp för det högtidliga ögonblicket: "Mössa av - basker på!" Såhär skriver Jönsson:
"I samma ögonblick som jag satte baskern på huvudet förvandlades jag från kustjägaraspirant till

kustjägare och en obrytbar gemensamhetsring slöts omkring oss. Känslan kan endast upplevas. Jag hade kommit så högt jag kunde komma i livet. Bäst, störst och starkast var otillräckliga ord för att beskriva mig."

Guldgruva
Längre fram i boken berättar Jönsson om vinterutbildningen - en av de få ordentliga skildringar av kustjägarnas vinterutbildning som finns - liksom om vårens och sommarens övningar. Han beskriver de blandade känslorna inför de GB som rycker in - skall man vara kompis, eller skall man vara befäl, ett något mitt emellan? En rätt grisig distanspaddling, med många vältningar, och en tufföverlevnadsvecka hör till andra av bokens höjdpunkter.
Som sagt, detta är en guldgruvebok för en gammal kustjägare, oavsett årsklass - de

viktigaste sakerna är ändå gemensamma för alla. Köp boken och läs den. Det är klart - en del synpunkter måste ändå komma fram.
Jönsson är mycket okritisk. Han är entusiastisk inför uppgiften som kustjägare - och det är väl förstås OK, det var vi väl lite till mans. Men han har inte det minsta skeptiska ord att säga om utbildningen eller förhållandena i övrigt. Ändå var ju 1990 ett brytningsår, då Amfbat var nytt, och mycket annat ändrades - Jönsson fick vara med om övningar både i de gamla 200-båtarna och de nya stridsbåtarna. Allt kan väl inte ha varit så perfekt?
Jönsson vill berätta om utbildningen, inte berätta lumparminnen. Men lite kött kunde han väl ha gett sina kompisar - de finns med bara som pappfigurer, försedda med efternamn. Inte ens stridsparskompisen Berngrim har fått någon personlighet, och inte heller de närmaste cheferna
- kadetterna, fänrik Forslund, löjtnant Engstrand och alla de andra.

Bohmans suck
Det finns ett par undantag. Jönsson har utsett löjtnant Bohman till "Urjägaren" - stor, stark ochvältränad, precis sådan som en riktig kustjägare skall vara. Det finns en dråplig skildring av Bohmans suck, en djup suck av förtvivlan över de värnpliktigas totala värdelöshet, som följs av förnyade - och klara - förklaringar om hur saker bör göras.
Arne Bohman var stf plutonchef för 1 plut. Chef var kapten Carlsson, som Jönsson aldrig vågade kalla för Christer, trots att han funderade på saken. Han (och tydligen många andra) hade ryktesvägen fått höra att Carlsson var en särdeles farlig människa, och Jönsson närmade sig honom med skälvande knän. Någon bekräftelse på

farligheten kom dock aldrig - i stället upptäckte Jönsson att Carlsson var en utomordentligt seriös person, åtminstone när det gällde militära frågor.
Boken avslutas som sig bör med muck, den 21 aug 1991. Jönsson lämnar in sitt vapen: "Jag var mer än en meter från mitt vapen, men slapp ändå göra böjsträck. Någonting var fel!"
Jönsson, på tåget på hemväg till Skåne, får en lucka i pannan när han lutar sig in över disken på restaurangvagnen: "Hoppsan! utbrast tjejen bakom disken och tog sig för pannan. Gjorde det ont? - Nej, men det är en lång historia, svarade jag och blinkade mot henne"


Läs boken!
HANS REHNVALL

Tillbaka