Startsida - Fakta - Reportage - Boken
Frågor - Smakprov - Köp boken - Gästbok

Här nedan följer första kapitlet ur boken:
"JAG SKA BLI KUSTJÄGARE"
av
CM JÖNSSON
1.
Inryckningen - der erste Kurs
(vecka 030 - 031)

Sammanbiten och på väg mot något - något jag trodde jag visste allt om. Snart skulle jag vara framme.
Jag befann mig i Stockholms skärgård. Solen hade hunnit ganska högt, men den svala skärgårdsvinden kylde ändå en aning. Bilfärjans motorer dunkade tungt och en scen ur den gamla filmen "Flykten från Alcatraz" fladdrade förbi i mina tankar. Liksom fången i filmen var jag på väg mot en mytomspunnen ö, fast det var inte Alcatraz utan ön Rindö utanför Vaxholm. Hur hade jag hamnat i denna situation?.
Någon gång på gymnasiet hade jag börjat intressera mig för Sveriges militära försvar. Egentligen var det mest elitförbanden som fångade mitt intresse. Ur böcker och tidningar läste jag att den hårdaste militära utbildningen, som erbjöds i Sverige, var kustjägarutbildningen. Elitsoldater, som kunde skjuta, slåss och överleva bättre än någon annan fascinerade mig. Diverse krigsfilmer, utmaningen av min egen kapacitet och Jan Guillous böcker om Carl Hamilton fick mig till slut att söka till kustjägarna när jag mönstrade. På mönstringen gjorde jag mitt allra yttersta och när mönstringsförättaren lovade att skicka in mina handlingar till kustjägarskolan, trodde han att jag skulle klara de hårda antagningskraven. .
Mina klasskompisar och föräldrar sa till mig att tänka igenom mitt val, men utan resultat. Jag hade bestämt mig och mitt intresse blev allt starkare för det mytomspunna förbandet. Historier och rykten avskräckte mig inte, snarare tvärtom. Att höra om killar som försökte begå självmord för att de inte klarade pressen, övningar där man tvingades bada i bajs och till och med övningar där människor råkat mycket illa ut, eggade mig.
Jag läste alla broschyrer om och om igen. Man skulle vara fysiskt stark och tjejer var över huvud taget inte välkomna. En kustjägare blev expert på eldhandvapen och han kunde klara sig under extremt svåra förhållanden. Man fick dock inte ha "Rambokomplex". Vad som egentligen menades med Rambokomplex framgick inte, men den bild jag hade av en elitsoldat var faktiskt just den som Rambo visade upp. Alla "manliga" attribut samlade i en och samma kropp.
I broschyrerna poängterades också vikten av ett starkt psyke. "Redan efter några dagar kommer du att önska att ditt psyke vore dubbelt så starkt." Det lät häftigt, vilket tyvärr var allt jag fick ut av detta viktiga budskap. Jag trodde att ingenting kunde knäcka mitt psyke. Det enda jag tänkte på var att klara de fysiska kraven. Jag var övertygad om att de skulle bli jobbiga, men eftersom jag alltid varit starkast i klassen och tränat diverse sporter, så hyste jag egentligen inga tvivel om att klara den fysiska utmaningen.
Några månader efter mönstringen trillade ett brunt kuvert ned i brevlådan. Avsändare var försvarsmakten. Jag hade klarat den andra kontrollen och var antagen till den extramönstring som hålls för "kustjägaraspirantaspiranter" i slutet av varje vår. Det framgick med önskvärd tydlighet att jag skulle tänka igenom om jag verkligen valt rätt, eftersom det inte fanns någon som helst återvändo om jag blev antagen. Det var viktigt att jag förstod att frivilligheten upphörde i och med att jag satte min fot på KA 1. Varningarna medförde dock bara att mystiken ökade och det fick mig att ännu mer benhårt vilja bli kustjägare. Jag tyckte mig ha funnit meningen med mitt liv och på grund av denna höga ambition var jag ganska spänd inför extramönstringen, som genomfördes den 17-18 april 1990 på VKÖ i Ulriksdal.
Extramönstringen inleddes med ett löptest på 5 km. Jag hade fjärilar i magen när jag startade mitt livs viktigaste lopp. Trängseln var stor, alla ville komma längst fram för att vinna tid. Hänsynstagande existerade inte. Jag tänkte bara på mig själv och min egen vinning.
Banan var kuperad och de som öppnat för hårt tappade placeringar. Vid målgången delades vi upp i två ungefär lika stora grupper. Jag hamnade i den som klarat tiden. De förtvivlade stackare som sprungit för sakta skickades obönhörligen hem.
Efter löpningen blev det köbildning fram till duschrummet. En efter en kommenderades vi fram och när det blev min tur konfronterades jag med en sprutande högtrycksslang. Jag ställde mig i hörnan och blundade. I munstycket höll en galen furir och det iskalla vattnet snärtade mot kroppen.
- Vänd dig om! kommenderade furiren och snart ansåg han att jag var ren.
Jag fick på mig kläderna och skyndade upp till lektionsrummet. Av en okänd person tilldelades jag papper och penna.
- Skriv en uppsats och berätta vem du är, sa han.
Uppsatsen utgjorde intervjuunderlag för kommande samtal med militär personal. Jag saknade inspiration och tittade på klockan. Mina klasskompisar i Ystad hade fysik. Fysikläraren var bra. Han var för övrigt den ende på skolan som visste var jag befann mig. Anledningen var att ifall jag misslyckades, så skulle jag inte behöva skämmas inför någon, bara inför mig själv. Mina kompisar trodde att jag var förkyld eller något i den stilen. De visste inte att jag höll på att bli antagen till Sveriges bästa militära elitförband. Tanken på att få berätta gav mig glädjerysningar.
En timme senare lämnade jag in uppsatsen. Hyfsat bra, enligt egen bedömning.
Fram till tolv på natten fortsatte extramönstringen med praktiska moment: Vi fick sätta ihop vapen, resa tält, montera kanoter, agera vid skadeplats och så vidare. Vi bar tunga stockar och stod och tittade rakt in i en vägg långa stunder. Efterhand blev vi färre och färre.
Emellanåt sjöng vi nationalsången. Jag skämdes. Jag kunde nämligen inte hela nationalsången. Befälen försökte luska ut vilka av oss som inte kunde. Dessa personer antecknades på ett papper. Att få sitt namn uppskrivet var rena mardrömmen. Varje gång vi sjöng försökte jag memorera sången, men det var omöjligt. Rädslan att bli påkommen blockerade mig.
Massor av armhävningar utfördes. Befälen kallade det för böjsträck. Böj, sträck, böj, sträck, böj, sträck... Hela tiden i takt. Befälet blev inte det minsta trött, men det blev jag. Vi utförde oftast böjsträcken utomhus och småsten borrade sig fast i knogarna. Jag hade naturligtvis aldrig gjort böjsträck på ett sådant fanatiskt sätt och jag längtade efter att få berätta för kompisarna.
Dag två inleddes med läkarundersökning följd av intervju. En snaggad person visade vägen till ett litet rum. Bestämt anvisade han sittplats åt mig och satte sig sedan mittemot. Framför honom låg min uppsats. Han låste min blick och bombarderade mig med frågor: Kan du tänka dig att raka av håret? Komma hem sällan? Varför vill du bli kustjägare? Vad vet du om förbandet? Har du varit skadad någon gång? Vad är dina svagheter? Har du någon stark sida?
Intervjun tog ungefär en halvtimme och syftet var naturligtvis att befälen skulle få en bild av mig, men även att jag skulle tänka till en extra gång. Det gjorde jag inte! I stället blev jag ännu mer imponerad av de baskerbeklädda människorna och rakt igenom gav jag de svar som jag inbillade mig att han ville ha.
Tanken på kustjägarna var från början likt ett litet frö som planterades i min hjärna. Varför just i min hjärna visste ingen, allra minst jag själv, men allt som handlade om kustjägarna tjänade som näring åt fröet.
Psykologen fick fröet att växa till besatthet när hon förklarade att jag inte kunde ha ett civilt liv med flickvän och allt vad det innebar under tiden jag genomförde utbildning.
När jag klarat mig igenom testerna skickades jag in till en kommission. Den hade till uppgift att sammanställa de resultat var och en uppnått under mönstringsdagarna.
- Okej Jönsson, vi tror på dig, sa till slut ett av befälen och slängde till mig en röd t-shirt.
På t-shirtens baksida stod det "JAG SKA BLI KUSTJÄGARE".
I mitt kolossala lyckorus skickades jag vidare in till en dam som gav mig pengar, 62 kronor närmare bestämt. Två dagars ersättning. Min glädje visste inga gränser. Jag hade alltså fått lön för besväret. Det var dock inte slut på välgörenheten för i nästa sekund stod jag i ett ödsligt förråd, där jag fick kvittera ut ett par kängor.
- Storlek? frågade befälet.
Jag brukade ha 45, ibland 46. Bättre att ha för stora, tänkte jag och bad om det par 46:or.
- Prova detta par! kommenderade han och gav mig även två par tjocka strumpor. De vita strumporna ytterst om du inte redan har räknat ut det.
Kängorna passade mig perfekt, åtminstone kändes det så. Befälet förklarade dock att jag skulle se till att använda marschkängorna så mycket som möjligt före inryckningen.
- Då håller dina fötter troligtvis längre, förklarade han.
Jag förstod genast att det låg en avsevärd skillnad i att "hålla" och "hålla längre".
Jag var klar och godkänd. Iklädd ett hypnotiskt glädjerus. Jag är en kustjägare, tänkte jag för mig själv. Kustjägare! Jag smakade på ordet. Tufft som bara den. Saken var klar. Nu kunde ingenting stoppa mig längre - trodde jag. I själva verket hade jag inte ens öppnat dörren. Jag hade inte begripit ett enda dugg.

* * *


Tre månader senare klev jag iland på Rindö för första gången. Maximalt förberedd, eftersom jag till punkt och pricka följt träningsprogrammet, som jag fått med mig hem efter extramönstringen. Jag följde strömmen av unga pojkar till bussen, som skulle ta oss den sista biten till regementet. Vi var nämligen fortfarande pojkar, fast det fattade vi inte. Vi trodde alla att vi kände innebörden av riktig tuffhet. I den röda bussen utbyttes tysta och hårda blickar, men bakom varje ögonpar fanns egentligen en osäker och förväntansfull människa. Jag gjorde mitt yttersta för att se lugn och självsäker ut. Det kändes viktigt att inte visa några som helst svaghetstecken. Jag sneglade mig lite omkring, men inte ett känt ansikte. Den ende som jag kom ihåg från extramönstringen var en kille från Ängelholm vid namn Svensson, men han var inte med.
När bussen åkt tio minuter och jag tittat lite låtsasnonchalant på varje hållplats för att se om den hette Oscar-Fredriksborg såg jag plötsligt hur regementet tornade upp sig i form av ett antal gula byggnader. Tjugo minuter över elva tog jag det slutliga steget och klev innanför grindarna på Kungliga Vaxholms Kustartilleriregemente, KA 1.
"Inryckande till spärrbataljonen, följ grön markering." Jag läste vidare på skylten. "Inryckande till kustjägarskolan/amfibiebataljonen, följ röd markering." Jag fick en kick av att läsa på skylten.
Omedelbart till vänster, sammanbyggd med vaktkuren, låg en byggnad som verkade vara ett slags kansli. Antagligen huserade regementschefen och hans underhuggare där. Utanför stod ett par kanoner uppställda och på taket hängde en vinddansande svensk flagga. Jag stegade vidare i kaserngruset. En smal asfaltväg ledde nedför en backe till hamnen, i vilken några militärbåtar låg förtöjda. Jag hade ingen uppfattning om hur stort regementet var, men klart var att det även fanns vanliga militärer, det vill säga icke kustjägare. Jag tittade nämligen på alla grönklädda människor för att se om de bar basker, men ingen jag såg gjorde det. Alla bar grön keps eller vad det nu kallades.
Snett fram till vänster, på handtaget till en stor dörr, hängde en röd snitsel och vinkade välkomnande åt mig. Senare fick jag veta att byggnaden kallas kasern tre.
Inne i kasernen luktade det på ett speciellt sätt. Fuktigt och rått. Jag hade aldrig känt något liknande, men så hade jag ju aldrig varit inne i en militär kasern förut. Den tunga dörren slog igen bakom mig och jag fortsatte till första våningen. I korridoren stod två spikraka led av knäpptysta pojkar. Det verkade inte spela någon roll i vilket led jag stod och lite tveksamt placerade jag mig sist i det högra ledet. Efterhand fylldes ledet på bakom mig. Fortfarande hade jag inte sett någon människa med grön basker på huvudet.
Korridoren hade logement på ena sidan och fönster på den andra. Under min väntan på inskrivning betraktade jag väggarna och konstaterade att det enda som fanns där var några gevär m/96. Ett gevär som numera efter ombyggnad mest användes av civila jägare. Det hade jag lärt mig när jag tagit jägarexamen några år tidigare. Jag noterade även i min väntan på inskrivning att jag missat lunchen, vilket dock inte störde mig för tillfället, eftersom nervositeten ersatte hungern.
När det var min tur visade jag min inkallelseorder och fyllde sedan i en närmast anhörigblankett. Jag lyfte upp min väska, tog pappersbunten i höger hand och vände mig om. Då stod jag plötsligt öga mot öga med kustjägare nummer ett. Den mannen saknar medlidande var det första som slog mig. Ett djupt veck mellan ögonen gav honom ett allvarligt utseende och hans uppkavlade skjortärmar avslöjade enorma biceps. Smärta såg ut att vara ett okänt begrepp för honom. Skulle jag vika med blicken eller hålla den kvar? Jag ville inte visa mig feg, men samtidigt inte heller utmana honom.
- Jag är kadett Adolfsson, en kolonn följ mig! beordrade han oss som samlats framför honom.
Smidigt för sin storlek gjorde han sedan helt om och ledde iväg oss till ett förråd precis utanför regementet. Här hamnade jag återigen i ett långt led. Kadett Adolfsson ställde sig en bit bort med armarna i kors. Orörlig och hård som marmor.
Plötsligt räknade han fram tio personer och skickade in oss i förrådet. Enligt en given lista kvitterade vi ut vår militära utrustning och packade den i två sjösäckar och en ryggsäck. Ryggsäcken rymde 110 liter och även om jag inte hade någon större erfarenhet av ryggsäckar så insåg jag vilken stor volym det handlade om. Därefter bar det iväg med språng tillbaka mot kasernen. Utrustningen var tung och obekväm. Efter en bit kom vi till en kulle, Vattentornshöjden, och här trilskades bördan ännu mer. Våra stön tilltog, men ingen av oss ville bli den som sinkade och fick kadettens uppmärksamhet. Således lyckades vi ta oss över i samlad trupp. Jag bet ihop. Skulle visa dem vad jag gick för. Fortfarande kände jag mig stark och tuff.
Jag kom upp som förste man till andra våningen på kasern tre. Allt var öde i ungefär en sekund. Sedan öppnades en dörr långt bort i korridoren. Kustjägare nummer två. Så stor att han tvingades böja sig för att komma ut.
- Tillhör du kustjägarskolan? skrek han genast.
- Ja! svarade jag.
- Då springer man! skrek han ännu högre.
Jag sprang så fort jag kunde fram emot kustjägaren som bara blev större och större ju närmare jag kom. Jag undvek ögonkontakt och i stället stirrade jag på hans namnbricka. Det stod GUNNARSSON.
- I fortsättningen är det ja kadett eller nej kadett som gäller! Är det uppfattat? vrålade han så att fradgan skvätte omkring.
- Ja kadett! skrek jag så högt jag vågade och mötte hans blick.
Jag kände mig genast som hans frukost. Han verkade ha missat både frukost och lunch och det var tydligen mitt fel. Kadett Gunnarsson böjde sig framåt, nästan till kyssavstånd, men det var definitivt inte det han ville.
- Ser du ditt namn på skylten? skrek han.
Jag granskade ivrigt den lilla skylten som satt uppsatt bredvid logementsdörren. Ganska snabbt upptäckte jag mitt efternamn på undersängen längst ned till vänster i logementet.
- Ja, kadett!
- Ja, men sätt fart då för helvete!
- Ja, kadett!
Lättad över att slippa umgås på tu man hand med kadett Gunnarsson öppnade jag dörren till logement 317. Mitt nya hem, men jag hade ännu inte förstått vad det innebar. Svettlukt och värme slog emot mig. Det var full fart och de som kommit dit före mig arbetade frenetiskt med att vika in utrustningen i sina skåp. Jag tömde ut allting på sängen. Det blev ett berg av prylar. Jag stod helt handfallen och visste inte ett dugg om var de skulle ligga i skåpet. En kille vid namn Wigertz var närmast mig. Han hade varit på logementet ett tag och hjälpte mig att komma tillrätta. Det första som skulle göras var att få på sig m/59 uniformen. Stressen omkring mig var enerverande, men det gick ändå bra tills jag skulle sätta i skoremmarna och byxkrokarna. Återigen fick jag ta hjälp av Wigertz.
När uniformen väl satt på plats började jag vika ihop mina saker. Skjortor, kalsonger, vantar med mera. Två stora stålskåp fanns till mitt förfogande och jag kunde inte begripa hur allting skulle få plats. Då och då dök kadett Gunnarsson upp på logementet för att visitera. Genast ställde vi upp vid sängarna. Vi hade nämligen fått strikta order om att så fort det kom in ett befäl på logementet skulle samtliga ställa upp vid sängarna med blixtens hastighet. Logementschefen skulle ställa upp längst ned i logementet och med hög röst anmäla vad som pågick.
- Kadett, logement 317 under invikning i skåpen!
Kadetten svarade då antingen "fortsätt", varvid alla fortsatte med sina uppgifter, eller så svarade han "jag visiterar", och då stod vi kvar medan kadetten gick runt och visiterade.
Under ett av sina besök frågade kadett Gunnarsson oss om vi kunde göra en enda böjsträck. En konstig fråga, men jag kunde inte komma på vad haken var. Först vågade ingen säga någonting, men till slut fick han oss att erkänna att vi faktiskt kunde klara det. Upp till bevis. Tillsammans med kadett Gunnarsson intog vi utgångsläget. Alla böjsträck genomfördes givetvis på knogarna. Vi stod i utgångsläget hur länge som helst och till slut gav kroppen vika. Nu förstod jag vad det var frågan om. Efter ytterligare en stund kommenderade han böj och vi gick ned. Kadett Gunnarsson kontrollerade så att ingen nuddade golvet med otillåten del av kroppen under de minuter vi befann oss i det nedre läget. När kadetten kommenderade sträck lyckades vi inte bemästra mjölksyran i armarna och resultatet blev därefter. Kadetten exploderade.
- Inte nog med att ni inte klarar en enda böjsträck, skrek kadett Gunnarsson. Ni står alltså och ljuger mig rakt upp i synen. Lögner kommer man inte långt med på det här stället. Inta utgångsläge för böjsträck igen, kommenderade han. Räkna efter mig! Böj, sträck...
Jag kämpade och räknade. Snart brände mina armar, men kadetten verkade oberörd och det fick mjölksyran att bränna ännu värre.
Plötsligt kommenderade kadett Gunnarsson att alla skulle stå upp. Jag reste mig och rättade till uniformen som började bli blöt av svett. Kadetten slängde fram en stol och kommenderade Larsson att sätta sig. Ur benfickan drog kadett Gunnarsson fram en trimsax och på ett ögonblick förvandlade han Larsson till en skallig person.
Nordenmark råkade flina till lite och fick därför frågan varför han skrattade.
- Åt frisyren, kadett! svarade han.
Kadett Gunnarsson köpte inte skämtet, utan tolkade svaret som att Nordenmark behövde komma tillrätta med sin humor. Det gjordes bäst med jägarvila, vilket innebär att man lutar ryggen mot väggen med knäna böjda i 90 graders vinkel. Ställningen tränar effektivt lårmusklerna.
Under tiden klipptes resten av plutonen och en halvtimme senare såg alla likadana ut. Mitt hår var det sista av min yttre personlighet som skalades bort. Tidigare hade alla mina civila prylar blivit inlåsta i ett rum. Ett rum som jag inte ens visste var det låg och mitt namn var utbytt mot ett nummer, 108. Pojkarna hade genomgått reinkarnation och var redo att utbildas till soldater.
Hela eftermiddagen hade gått och det var dags för middag. På ett led sprang vi bakom kadett Gunnarsson upp till matsalen, där en stressig middag intogs. Vi skulle sitta med spikraka ryggar och äta. På en given signal reste sig alla upp för att lämna matsalen. De som fått sin mat sist hann inte ens sätta sig innan det var dags att ställa sig i kön för diskinlämning. Språngmarsch tillbaka mot logementet och på vägen gjorde vi halt för att träna böjsträck. Småstenar fastnade i knogarna, precis som de gjort under extramönstringen. Men det var inte lika häftigt längre. Jag skulle nämligen inte få komma hem. Eller rättare sagt: Jag skulle inte få lämna regementet. Jag var ju redan hemma. KA 1 var mitt nya hem, vilket sakta men säkert började gå upp för mig.
Kadetterna hade givit exakta instruktioner om hur varenda pryl skulle ligga i skåpen. Jag vek ihop mina kläder enligt de givna instruktionerna, men insåg ganska fort att det var långt ifrån godkänt. Det rörde sig om millimetrar av noggrannhet och befälen var aldrig nöjda. Med jämna mellanrum kom kadett Gunnarsson in i logementet och förklarade hur dåliga vi var på att vika in våra saker. Övning ger färdighet och alltså vräktes alla sakerna ut på golvet så att vi kunde träna mer. Detta kallas att skåpet spyr och så var det bara att börja vika in igen. Det hela urartade i en orgie i skåpsspyor.
En kille fick frågan om han spelade fotboll. Kadett Gunnarsson tyckte nämligen att det såg ut som om han hade sparkat in prylarna i skåpet. Kadetten hade aldrig upplevt maken till fräckhet. Tänka sig, här kom man till ett nytt fint ställe och så det första man gjorde var att sparka på de saker man fått låna. Kadetten hade svårt att besinna sig över vår fräckhet och böjsträcken tog aldrig slut.
- Det är dags för persedelmönstring. Vi kommer tyvärr inte längre med ordningen i skåpen, suckade kadetten. Vi får fortsätta senare och som tur är har vi hela natten på oss.
Hela natten! tänkte jag.
Ungefär samtidigt öppnades logementsdörren och kadett Adolfsson gjorde entré. Över hundra kilo kompakta muskler. Han var lika bred som dörren - minst. För några ögonblick var allting kusligt stilla. Sakta gick han sedan genom logementet och tittade in i våra skåp. Jag var livrädd för honom och fast övertygad om att han skulle spöa skiten ur den stackare som inte hade ordning i skåpen. Och ingen människa fanns att skydda sig bakom. Uppspöad och hemskickad. Det var antagligen en av orsakerna till att vi fyllt i närmast anhörigblankett. Kadett Adolfsson sa inte ett ljud, utan satte sig i nedre änden av logementet, precis där jag stod. På ett bord lade han upp en pärm och ett anteckningsblock. Sedan sa han namnet på en persedel, som vi höll ut med raka armar. Kadett Gunnarsson gick en runda i logementet och när han kontrollerat att alla hade persedeln nickade han mot kadett Adolfsson, som genast sa namnet på nästa persedel.
- Ett par femfingervantar, håll ut!
Jag letade i skåpet, men hittade inga. Personalen på truppserviceförrådet måste ha gjort ett misstag. Det var ju inte mitt fel, men jag blev ändå nervös. Lite tveksamt vände jag mig om och höll ut mina tomma händer. Kadett Adolfsson tittade genast på mig. För min skull hoppades han att jag inte drev med honom för om jag gjorde det, så låg jag jävligt risigt till. Kvickt som tanken förklarade jag att jag inte fått ut några femfingervantar. Kadetten konstaterade då att Jönsson tydligen var en kille som gillade att skylla på andra. Då kunde han ge sig fan på att jag var en stor rövslickare också.
- Tror Jönsson att jag tycker om rövslickare?
- Nej, absolut inte, kadett!
- Då är vi överens om något i alla fall. Kadetten reste sig upp och gick emot mina händer så att jag höll på att trilla baklänges in i skåpet. Varför håller alltså inte Jönsson ut sina femfingervantar som alla andra?
- Därför att jag slarvat bort dem, kadett, var det bästa svar jag kunde ge honom.
- Tror Jönsson att jag gillar killar som slarvar?
- Nej, kadett!
- Jönsson ska få en chans till. Om han inte slarvar bort en enda pryl till, så ska jag inte gå vidare med detta. Tror Jönsson att han kan klara det?
- Ja, kadett!
- Då fortsätter vi!
Varje gång vi skulle ta fram en pryl höll jag på att få dille. Tänk om det skulle fattas något mer.
Efterhand uppstod dock ett annat problem: Trots att den mesta av materielen inte vägde speciellt mycket, kände jag hur kraften i axlar och armar började tryta. Den statiska styrkan var inte tillräcklig. Persedelmönstringen avbröts därför ideligen för fortsatt fysisk träning. Jägarvila och böjsträck.
Men mina axlar brände alltmer. Armarna sjönk djupare och djupare ned. Jag böjde mig bakåt för att kompensera, men kadett Adolfssons örnblick upptäckte givetvis vad som höll på att hända.
- Jönsson orkar alltså inte ens hålla ut ett par kalsonger på raka armar. Vilken ynkedom! Kadetten såg förargad ut. Okej då får vi låta Jönsson vila. Ställ dig i jägarvila och håll ut armarna.
Jag trodde inte det var sant. Jag böjde på benen och höll ut armarna. Det blev dubbelt så jobbigt och det var inte många minuter jag lyckades hålla ut.
- Har du vilat färdigt så att du kan vara med resten igen? frågade kadett Adolfsson.
- Ja, kadett! skyndade jag mig att svara.
- Ljug inte för mig nu Jönsson. - Nej kadett, bedyrade jag.
Åsynen av alla prylar som fanns kvar i skåpet framkallade en uppgivenhet hos mig. Det fanns inget slut på lidandet, inget att se fram emot och det knäckte oss, en efter en.
Kadett Adolfsson upptäckte till sin stora förvåning att samtliga pojkar var så svaga att de dittills utlärda styrketräningsmetoderna tydligen inte var tillräckliga. Det var därför dags för en ny metod, nämligen den som kallas kinesisk båge. Jag hade aldrig stått i kinesisk båge och visste inte ens hur det gick till. Det visade sig dock snart att det var den mest fruktade av alla övningar, vars huvudsyfte var att träna viljan - pannbenet.
Jag satte pannan och fötterna mot det stenhårda golvet och sköt upp baken mot taket. Händerna skulle under genomförandet placeras på ryggen och man stod som i ett stort upp- och nedvänt V. Sakta släppte jag händerna från marken och lät tyngden vila på framdelen av huvudet. När jag lyft händerna helt och hållet kände jag den mest intensiva smärta jag någonsin upplevt och genast satte jag ned händerna igen.
Kadett Adolfsson reste sig upp och förklarade att nu jävlar ville han inte se mer ynkedom den här natten.
- Det ska ni ha klart för er. Nu tar samtliga tag i sina späda kroppar. Kustjägaraspiranter på pannan ställ! skrek kadett Adolfsson.
Jag gjorde ett nytt försök och det gjorde lika ont. Kadett Adolfsson gav sig emellertid inte. Alla var genomblöta av svett och våra rakade huvuden gled längs golvet. Min kropp gav vika och jag trillade ihop gång efter annan. Smärtan i huvudet var outhärdlig. Jag stod inte ut, vad som helst bara inte kinesisk båge, men kadett Adolfsson bara suckade och så fortsatte vi med övningarna. Timme efter timme. Ut med armarna några minuter tills vi inte orkade längre och sedan ned i kinesisk båge. Det kändes som om det var 100 grader varmt i logementet, men enligt kadett Adolfsson förelåg det tyvärr risk för fientligt gasanfall, så vi kunde inte öppna fönstren.
- Allt ni behöver är ett jävligt tjockt pannben! vrålade kadett Gunnarsson.
Alla mina tidigare referenser om tuffhet, bekymmer och så vidare höll på att rinna av mig tillsammans med all svett. Emellanåt fattade jag inte ens att jag befann mig i Sverige. Sånt här händer inte i Sverige.
Framåt natten låg hela min utrustning i en stor hög på sängen. Kadett Adolfsson gav oss en sekund till förfogande att vika in sakerna i skåpen. Vi hann inte. Böj, sträck, böj, sträck...
Nästa utbildningsmoment var bäddning av säng, en ritual, som genomfördes på ett ytterst pedantiskt sätt, så pedantiskt att vilken morsa som helst hade varit full av avund. När vi bäddat kom kadett Gunnarsson in och visiterade. Katastrof! Vilken sängbäddning! Vi måste ha hoppat runt i sängarna. Lekt som små ohyfsade snorungar. Kadetten förklarade att det var förbjudet att hoppa i sängarna. Vi fick ytterligare fem minuter på oss att åtgärda problemet.
Vid nästa visitation upprepade kadetten sig. Han började tröttna på att vi struntade i vad han sa. Varenda säng slets upp. Ny visitation om fem minuter och nåde den som hade hoppat omkring i sin säng då.
Historien upprepade sig. Fysisk träning och ny visitation. Vi bäddade om och bäddade om, men kadetten blev bara mer och mer besviken. Vi gjorde inga framsteg, det blev bara sämre för varje gång. Vad skulle det bli av oss? Vi måste ha kommit till fel ställe. Kadett Gunnarsson sa uppgivet att han skulle ta tag i sängbäddningsträningen senare, för just nu fanns det tyvärr inte tid.
- Ställ upp nakna vid sängarna med tandborste, tandkräm och tvål i händerna, tid till förfogande två minuter och en har redan gått, kommenderade han.
Ingen hann i tid. Synd för oss...
På en kolonn förflyttade vi oss med språng till duschrummet, där vi ställde upp på två kolonner. All verksamhet genomfördes med hjälp av visselsignaler, som markerade start och slut på de olika momenten. Först fick vi order om att applicera tandkräm på tandborsten. När visselsignalen ljöd påbörjades borstningen. När visselpipan tjöt nästa gång avslutades genast tandborstningen. Nästa signal innebar sköljning. Duschningen genomfördes på motsvarande sätt. Signal ett markerade att två personer skulle springa in under det iskalla vattnet, signal två innebar att dessa försvann och ställde sig sist i kön, samtidigt som två nya tog plats under duscharna. På väg fram mot nästa tur under vattnet hade man tid att tvåla in sig. Tydligen förelåg det inte längre någon risk för fientligt gasanfall, eftersom den iskalla kvällsluften strömmade in genom duschrummets vidöppna fönster.
Vattnet droppade av oss och blötte ned det bonade golvet, när vi sprang tillbaka till logementen. Klantskallar! Kadett Gunnarsson flög i luften.
Det sista av fukten fastnade i de grå pyjamasarna. Uppställda vid sängarna förklarade kadett Gunnarsson att så länge en människa kan nationalsången finns det hopp. Vi sjöng den om och om igen. Högre och högre. Jag sjöng allt vad jag orkade. På något vis ville jag framhäva för mig själv att jag åtminstone dög till något.
- Godnatt påskägg! var den sista kommentaren kadett Gunnarsson fällde innan han försvann ut genom logementsdörren.
Tystnaden på logementet var öronbedövande. Ingen sa något, alla bara tänkte. Dagens händelser snurrade runt i osammanhängande banor i huvudet. Allt hade varit oförutsägbart och hela mitt liv fanns välpaketerat i två plåtskåp vid sidan om sängen.
Jag var törstig och min tunga sträv som sandpapper, men att lämna sängen och smyga iväg för att dricka var omöjligt. Tänk om jag råkade möta någon av kadetterna ute i korridoren. Det var det sista jag tänkte innan jag somnade.
- Om tre minuter uppställda i fyskläder i korridoren! skrek kadett Gunnarsson samtidigt som han slet upp logementsdörren.
Ljuset tändes och alla flög upp ur sängarna. Jag hade precis somnat, klockan var inte mer än fyra på morgonen. Innan ekot av kadettens röst dött ut hade jag fått upp mina skåpdörrar och börjat leta efter den blå träningsoverallen. Enligt kadett Gunnarsson var tre minuter en ocean av tid, men den visade sig ändå otillräckligt för att vi otränade och yrvakna civilister skulle hinna få på oss träningskläderna. Kadett Gunnarsson konstaterade att vi tydligen legat och dragit oss på morgonen. Det var inte något vilohem vi kommit till, det trodde han vi förstått, men behövde vi vila, så var inte han den som var oresonlig på något vis. Vi skulle få all den vila vi behövde. Jägarvila! Minuterna gick och mjölksyran rann i benen. Kadett Gunnarsson försökte se snäll ut och förklarade att vi kunde få vila precis hur länge vi ville.
- Har plutonen vilat färdigt?
- Ja, kadett!
- Jag hör er inte. Har plutonen vilat färdigt?
- JA, KADETT!
- Då ska vi springa en runda. Två kolonner, framåt!
Vi sprang ut genom grinden och bort längs en grusväg. Kadetten sprang till vänster om plutonen och efter ett tag började han sjunga och vi sjöng efter:

Vi tillhör inte flottan
Vi tillhör inte flyget
Vi tillhör inte kungens här
Vi tillhör KJ
Hårdast i KA
Hårdast i Sverige
Hårdast i världen
Hårdast utav alla

Detta första enmilspass var upptakten till ett problem som skulle förfölja mig under större delen av min värnpliktstid. Jag hade nämligen på truppserviceförrådet fått ut för små löparskor och allt eftersom jag sprang kände jag hur det värkte i fötterna och framförallt i tårna. I mitt omtumlade och utmattade tillstånd försökte jag gång efter annan påkalla kadettens uppmärksamhet avseende värken i mina fötter. Jag anhöll om att få stanna, men fick förmodligen avslag för att kadett Gunnarsson antagligen inte uppfattade vad jag försökte säga. En känsla av förtvivlan växte inom mig.
Plötsligt föll en kille som heter Sundbom ur ledet. Halvspringande och med händerna för magen sprutade gårdagens middag ur hans mun. Egentligen önskade jag själv falla ur för att slippa springa vidare, men samtidigt ville jag i det längsta undvika att hamna i den situation som Sundbom befann sig i. Stackare, kadetten kommer att slå ihjäl honom, tänkte jag. Till min stora förvåning beordrade kadetten i stället halt på resten av plutonen.
- Va fan är ni för egoister! Lämnar en kompis som behöver hjälp.
Kadettens förbannelser haglade. En kedja var inte starkare än den svagaste länken och efter en förfärlig massa böjsträck fortsatte plutonen att springa.
Jag hade passerat gränsen för vad jag stod ut med. Jag sjöng varken med eller höll takten, visste inte ens om vi skulle göra det. Det gick inte längre. Jag var tvungen att göra något och slet därför av mig skorna. Barfota på en grusväg kändes normalt som att springa på en spikmatta, men i jämförelse med värken jag fått av skorna var det en ren befrielse.
Kadetten gjorde halt framför en lång backe. Några minuters intervallträning i backen följde innan vi fortsatte löpningen.
Snart nådde vi Rindö idrottsplats. Kadetten sprang runt så att plutonen bildade en cirkel. Det kalla och daggmjuka gräset gav underbar lindring åt mina fötter.
- Nu ska vi genomföra något som kallas kraftgymnastik! Gå ihop två och två och gör efter mig! kommenderade kadetten.
Han tog tag i en person och använde denne som vikt vid olika lyftövningar. Vi tränade armar, mage och ben. När vi gjorde böjsträck sög jag daggen ur gräset. Mina ögon slöts. Jag ville göra mig osynlig, ligga kvar i det våta gräset och slippa ifrån. Men det gick inte, utan snart var det dags att springa vidare på spikmattan.
Under den sista löpsträckan försvann all känsel i mina fötter. Runt mina båda hälar fanns levrat blod och min vänstra stortånagel satt endast kvar i roten. Den högra satt fortfarande fast, men var knallblå av det blod som samlats under den.
Duschningen genomfördes på samma sätt som tidigare, det vill säga gemensamt på visselsignaler. Efterhand återvände känseln i mina fötter och med den kom smärtan tillbaka. Innan jag tog på mig kängorna drog jag loss stortånageln på vänster fot. Jag hade inget plåster och det fanns inte heller tid att fråga efter något, så jag lindade in tån i papper. Det gjorde så ont att jag nästan började lipa. Jag kunde inte minnas sist jag gråtit. Män gråter inte, speciellt inte tuffa män. Men vad var jag egentligen?
Direkt bar det iväg med språng till matsalen. All förflyttning hos kustjägarna skulle ske med språng. Dels berodde detta på att dygnet hade för få timmar och således måste varje tillfälle utnyttjas till fysisk träning, dels hade kadett Adolfsson förklarat att det låg prickskyttar på taken på KA 1 och dessa var vi givetvis tvungna att undvika. Jag mindes hur min pappa en gång för länge sedan berättat för mig att soldaterna i den amerikanska marinkåren alltid sprang. Kände de sig lika ynkliga som jag?
På grund av att vi valt att ligga och dra oss på morgonen i stället för att gå upp i rimlig tid blev kadett Gunnarsson tvungen att korta ned frukosten. Han var verkligen ledsen för vår skull, men som sagt, hade vi gått upp i tid så.
0730 var det uppställning för visitation. Två led linje kallades uppställningsformen och det innebar att vi stod på två led framför varandra. Kadett Adolfsson visiterade med början från vänster. Givetvis visade det sig snart att han aldrig tidigare sett soldater som varit sämre rakade. Borde ge oss medalj. Och vår kängputsning - den fick nästan kadetten att ge upp. Han tyckte så synd om oss och av rent medlidande så skulle vi få en hel minut på oss att åtgärda putsen. Misslyckades vi igen så visste han inte vad han skulle ta sig till. Men kanske kunde han komma på någon verksamhet som skulle hjälpa oss till rätta med slöheten.
En stund senare hade kadett Adolfsson en uppvisning i hur man upptäcker mängder med smuts på nystädade platser. Våra yttre städområden, toaletter, befälsrum, korridorer med mera blev visiterade. Vi hade städat så noga vi kunde, men givetvis hittade kadetten smuts överallt. Plötsligt exploderade han. Det fungerade inte längre, han höll på att förlora allt hopp om oss. I undersökande syfte sa han sig byta taktik och i stället försöka leta reda på en plats som var ren, men precis som han anat kunde han inte hitta någon. Vi måste ha glömt bort att städa, men hur var det möjligt. Inte ens våra små förkrympta ärthjärnor kunde väl glömma något sådant. Kunde det kanske vara så att vi försökte driva med honom och helt enkelt struntat i att städa. Kadetten granskade oss några sekunder och fastslog sedan att så var fallet. Han hade löst problemet, vi jävlades alltså med honom. Men vi hade valt fel man att jävlas med och efter några svettiga minuter beordrade han uppställning på logementen.
Varenda kvadratmillimeter av logementen visiterades och våra skåp spydde ut alla persedlar. Vi var rena kräkmedlet för regementets vackra skåp.
Dagens utbildning fortsatte med att kadett Gunnarsson försökte lära oss lite grundläggande exercis. En omöjlig uppgift enligt kadetten, men skam den som ger sig. Plutonen ställde upp på gruppkolonner och så fort det var klart och kadetten konstaterat att det var den sämsta uppställning han sett, gav han order om att vi skulle runda kasern fyra med språng. Proceduren upprepades om och om igen. Kadetten var aldrig nöjd. Han måste var född missnöjd, tänkte jag och haltade vidare runt kasernen för femtioelfte gången. Smärtan i mina fötter var nästan outhärdlig och jag välsignade varenda sekund jag fick stå still.
Under förmiddagen blev vi även fotograferade, så att vi skulle kunna få ut militära identitetshandlingar. Vi var 30 grabbar, de flesta 19 år gamla, som klarat kraven och blivit antagna till utbildningen som plutonsbefälselever vid kustjägarskolan. Fem stycken skulle aldrig fullfölja utbildningen, utan trilla bort efterhand

101 Alpman, Växjö
102 Oscarsson, Borlänge
103 Andersson, Trosa
104 Berngrim, Västerhaninge
106 Larsson, Skövde
107 Thorén, Järfälla
108 Jönsson, Lövestad
109 Wigertz, Nyköping
110 Nordenmark, Västerås
111 Jelinek, Gävle
112 Leksell, Vaxholm
113 Moberg, Trollhättan
114 Pekkari, Umeå
115 Pettersson, Sollentuna
116 Roglert, Västerås
117 Kronhamn, Marstrand
118 Rosander, Växjö
119 Svensson, Ängelholm
120 Sundbom, Stockholm
121 Åsberg, Landskrona
122 Lidberg, Kovland
123 Westerberg, Stockholm
124 Blom, Nyköping
125 Bergö, Göteborg
126 Wiwen-Nilsson, Lund
127 Wickström, Åkersberga
128 Draper, Orsa
129 Hemgren, Stocksund
130 Gottlow, Borlänge
132 Bremström, Sigtuna

När vi sprang mot matsalen för att äta lunch tog kadett Gunnarsson återigen upp det faktum att vi legat och dragit oss på morgonen och vad det innebar för våra mattider. Egentligen hade vi inte ens tid att äta över huvud taget, men kadetten påstod sig ha ett gott hjärta och gjorde därför ett undantag. Jag orkade inte lyssna längre och slängde i mig maten i diskinlämningskön.
Efter lunch sprang vi några kilometer under ledning av kapten Graff. Han var vår utbildningsplutonchef. Mörk och markerade ansiktsdrag. Som tagen direkt ur en modetidning. Åtråvärd för vilken kvinna som helst.
Syftet med löprundan var att vi skulle känna till var de olika byggnaderna och kasernerna ligger. Vi sprang och sprang. Det var det enda vi sysslat med sedan klockan fyra på morgonen.
Kustjägare är soldater som opererar i skärgårdsmiljö och alltså måste de vara ett med elementet vatten. Mitt under rundvisningen gjordes därför ett besök i det så kallade "Träsket". Det ligger ett par kilometer från regementet och är en stor sankmark, mättad med dy och lera. När jag hoppade i, och det smutsiga träskvattnet snabbt och effektivt letade sig ned genom kängskaften, upplevde jag en ny smärtvåg. Hela vägen tillbaka till regementet blev mina sargade fötter masserade i de sura kängorna.
Väl tillbaka på regementet lämnade kapten Graff över befälet till en munter och pedantiskt klädd kadett Adolfsson. Baskern satt som fastvuxen på hans snaggade huvud och kängorna blänkte i eftermiddagssolen.
- Jaså, ni har varit ute och vältrat er i smuts, era förbannade lortgrisar. Nåja, vi ska nog se till att patrasket blir rent. Ni ska vara uppställda utanför duschrummet för en minut sedan. Sätt fart!
Någon timme senare, på väg mot matsalen för middag var jag ren, men svettig och trött. Jag fick mat som näst siste man och därför var det inte mycket jag hann äta upp. Utanför matsalen visiterade kadetten våra kängor. Underkänt! Vilken överraskning! En halvtimme av kvällen ägnades åt kängputsning. Det kändes som om jag skulle kunna försörja mig som skoputsare resten av livet.
Kadett Norberg tog befälet och lärde oss att sätta ihop och packa vår stridsutrustning. Det tog några timmar. Sedan bar det iväg upp till ett av lektionsrummen på översta våningen i kasernen. Där slängde han på en overheadbild som visade kustartilleriets samtliga gradbeteckningar. I kör läste vi alla grader i tur och ordning. Kadetten avslutade med att informera lite om KA 1. Vem som var regementschef med mera.
När allt var klart upprepades föregående dags tvättrutiner och kadetterna höll visselpiporna varma. Jag stod naken i ledet och väntade på min tur att duscha. Tittade lite diskret i spegeln. Det var som rena Belsenfotot. Mitt på mitt rakade huvud framträdde en röd sårskorpa. Precis som en tuppkam. Kinesisk båge, tänkte jag.
När jag senare sjöng nationalsången tillsammans med resten av tupparna stirrade jag apatiskt rakt ut i logementet. "Jag vill leva jag vill dö i Norden..." Min hjärna var som en öken - totalt ödelagd. Jag stod bara och skrek ut den svenska nationalsången. Det var allt jag kunde. Allt jag dög till.
Kadett Gunnarsson nattade oss på sitt charmiga sätt även denna kväll, genom att säga något kryptisk och sedan smälla igen dörren så att karm och allt höll på att åka in i logementet.
Den brutala tystnaden slog till direkt. Jag lät fötterna sticka ut genom spjälorna i sänggaveln. Jag kände mig ensam, kolossalt ensam. Faktum var att jag inte hunnit tala med någon annan på över ett dygn. Jag tittade på mina fötter i skenet från lyktan som stod en bit utanför våra logementsfönster. Pappret som jag lindat runt vänster stortå hade fastnat i köttet, där jag tidigare haft en frisk tånagel. Efter ett dygn på kustjägarskolan hade jag, som tidigare känt mig så tuff både fysiskt och psykiskt, förvandlats till en människa som låg i sängen med gråten i halsen och bad till Gud om underverk. Jag hade aldrig tidigare tillkallat högre makter, men det kändes som det enda jag kunde göra. Tyvärr insåg jag det omöjliga i min önskan. Det skulle göra minst lika ont igen när jag vaknade. Det återstod 400 dagar för mig på detta helvetesställe. Hur högt var egentligen priset för att få stanna kvar? Kunde jag betala priset? Var fanns den där Rambo egentligen? Jag kunde inte få ihop saker. Elitsoldat - ont i fötterna. Det var något som inte stämde. "Redan efter några dagar kommer du att önska att ditt psyke vore dubbelt så starkt."
Det sista jag tänkte på innan jag somnade var hur kadett Gunnarssons primalvrål skulle väcka mig om några få timmar och att det då skulle bära ut på en ny tortyrrunda i de förbannade löpskorna. Jag hade hamnat i en mardröm, en mardröm som det inte gick att vakna upp från, bara vakna upp till. Och det gjorde jag, till och med förr än jag anat.
- Om tre minuter uppställda i fyskläder i korridoren! vrålade kadett Gunnarsson så att rappningen fladdrade på väggarna.
Jag vill inte - inte en gång till. Jag förbannade mina fötter ett par gånger innan jag tog på mig fyskläderna för morgonens löppass.
På uppställningen 0730, blev vi som vanligt underkända på det mesta vi gjort. Kadett Adolfsson konstaterade att vi inte lärt oss ett enda dugg, men jag brydde mig inte längre.
Vi föddes antagligen underkända, konstaterade kadetten under exercisträningen. De grundläggande ställningarna och marschsätten tränades och kadetten avslutade exercisen uppe vid förrådet. Det var dags att kvittera ut vapen. Automatkarbin 5, kallad ak 5. Jag hade tidigare skjutit en del med jaktgevär, men aldrig ens hållit i en automatkarbin och känslan var annorlunda. På något vis råare. Tungt kallt stål och det märktes direkt vilket ändamål vapnet var avsett till. Döda andra människor. Djävulens påfund skulle man kunna tro, men det var tillverkat av människor för att döda andra människor. Vi fick ut fyra magasin var, vart och ett med en kapacitet på 30 patroner. Till vapnet hörde också viss vapenvårdsmateriel.
Det fanns en vapenguru på kustjägarskolan. Ljushårig och normal kroppsform. Hans ansikte såg något tillspetsat ut och han utstrålade en slags dyrkan för perfektionism och avancerade detaljer. Vapen intresserade mig och det var nog därför som fänrik Forslund omedelbart erhöll min fulla aktning.
Fänrik Forslund utbildade oss genast i grundläggande vapenvett. Utbildningen genomfördes utanför förrådet i hällande ösregn. Fänriken förklarade bland annat att om man "råkade" skjuta sin kompis i huvudet så skulle hans hjärna spridas ut över ett antal kvadratmeter. Med detta menade han att man bara fick rikta sitt vapen mot människor som man hade för avsikt att döda.
Snabblunchen stod mig upp i halsen när vi sprang iväg, iförda full stridsutrustning. Den vägde ungefär 15 kg och kallades av befälen för normalutrustning, därför att den "normalt" alltid bars. Vid ett 500 meter långsmalt gräsfält, några hundra meter från regementet gjorde vi halt. Fänrik Forslund berättade att vi befann oss på Södra Fältet, ett övningsområde, där vi skulle tillbringa mycket utbildningstid.
Denna dags övning gick ut på att träna isärtagning och ihopsättning av vapnet. Allt skulle ske enligt vissa bestämda förfaranden och under bestämda tider. Varenda gång var en kille som heter Westerberg snabbast. Jag var emellertid inte långt efter honom och gav mig den på att hinna först. I min iver att slå honom råkade jag tappa spännknappen till vapenremmen i gräset. Spännknappen användes för att fästa vapenremmen i karbinhaken som i sin tur fästes i automatkarbinen. Jag letade förtvivlat, men hittade den inte. Hur var det möjligt? Jag finkammade gräset ytterligare en gång, men utan resultat. Förbannat också! Min klumpighet hade försatt mig i en fruktansvärd knipa, med tanke på hur noggrant befälen poängterat vikten av att hålla reda på sin egen utrustning. Kriget kunde stå och falla med en borttappad spännknapp och det var med stor vånda som jag anmälde förlusten till fänrik Forslund.
- Den kostar 40, svarade fänrik Forslund.
- Fänrik, jag har inga pengar med mig, försökte jag förklara.
- Böjsträck, pucko! svarade fänriken och skakade på huvudet.
En minut senare var problemet ur världen och jag extremt noga med att inte tappa fler saker i gräset.
Fänrik Forslund ledde språngmarschen tillbaka till kasernen. Till källaren närmare bestämt, där kasernens hjärta ligger, även kallat vapenvårdsrum. Systematiskt gick fänrik Forslund igenom hur man vårdar vapen.
Efter middagen, där alla faktiskt hann sätta sig en kort stund, hade vi en teorilektion med fänrik Forslund om de säkerhetsbestämmelser som gäller i samband med all hantering av eldhandvapen och sprängmedel.
Jag var så trött att det värkte i ögonen, när kadett Adolfsson tog befälet över plutonen. Kadetten däremot, var pigg och han såg verkligen fram emot några timmars exercisträning. Till hans stora glädje öste regnet ned.
Långt efter midnatt följde den vanliga rutinen med gemensam tvättning och nationalsång. Godnatt!
Kadett Gunnarsson hade antagligen försovit sig, eftersom klockan var 0530, när han stormade in på logementet och slet i sängarna. Med ens var jag klarvaken och innan han hunnit ned till min säng stod jag i enskild ställning. Ingenting imponerade dock på kadetten, allra minst ordningen i våra skåp. Kadetten såg bekymrad ut. Han hade verkligen sett fram emot att överraska oss med lite längre frukost än tidigare, men nu blev det tyvärr tvärtom. Vi hade ju struntat i att städa i våra skåp.
- Förstår ni vad jag menar?
- Ja, kadett!
- Jag hör er inte!
- JA, KADETT!
- Böj, sträck, böj, sträck, böj, sträck...
Vi pumpade på golvet i våra pyjamasar och vrålade efter kadetten.
På visitationen efter frukosten, blev kadett Gunnarsson ursinnig. Han trodde han uttryckt sig klart och tydligt på morgonen, men tydligen inte. Kasern tre rundades med språng några gånger och sedan var det kinesisk båge som gällde. Varenda muskel i kroppen var spänd och jag försökte komma på olika sätt att avlasta nacken. Snart var huvudet blodsprängt. Svetten pressades ur varenda körtel och tuppkammen blev allt rödare.
Plötsligt vrålade kadett Gunnarsson att han ville ha oss uppställda utanför kasernen om två minuter. På med vapenrocken och vrålrusa ut. Givetvis blev vi försenade och kadetten förklarade med viss ironi i rösten att om man inte hann så var man tvungen att öka farten. Och om vi lade ihop våra hjärnceller, så borde till och med vi kunna räkna ut det.
- Oscarsson, ska ni ut och flyga?
- Nej, kadett!
- Fäll då in flärparna på fältmössan.
- Ja, kadett!
- Hemgren och Pettersson, det gäller er också. Samtliga sträcker på sina späda kroppar, för nu ska vi exercera och ni vill väl inte att regementschefen sitter och skäms över er.
- NEJ, KADETT!
- Tror ni att jag är döv?
- Nej, kadett!
- Jag hör er inte!
- NEJ, KADETT!
- Avdelning framåt, marsch! Kadett Gunnarsson såg ut att dra på munnen. På riktigt.

* * *


Fjärde morgonen, en stor dag; vi fick nämligen springa till matsalen på egen hand. På väg tillbaka från frukosten mötte jag kapten Graff. Jag stannade, gjorde honnör och sa godmorgon kapten. Han svarade och jag fortsatte. Tänk vad enkelt!
När jag kommit ytterligare en bit upptäckte jag kadetterna Adolfsson och Gunnarsson. Det var dock försent att ta en annan väg, så jag var tvungen att möta dem. Måtte mina kläder sitta rätt, tänkte jag. I farten försökte jag känna efter så att knapparna var knäppta. Kängorna var givetvis dammiga, men det kunde jag ju inte hjälpa. Eller? Man visste aldrig med kadetterna. De gick sida vid sida och såg till att hamna precis i vägen för mig. Jag stannade och gjorde honnör.
- Godmorgon kadetter!
- Godmorgon Jönsson!
Sedan hände ingenting. Vi bara stirrade på varandra. Vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte fråga om de ville något, för då hade jag antagligen sett solen gå upp på KA 1 för sista gången. Antagligen ville de bara att jag skulle försvinna. Men om jag stack mot deras vilja - jag ville inte ens tänka på det. Efter något som kändes som en evighet tog jag några tveksamma steg åt sidan och fortsatte springa. Jag kände mig urkorkad.
På uppställningen förklarade kadett Adolfsson att om alla ungdomar var lika initiativhämmade som Jönsson så såg inte framtiden speciellt ljus ut. Därefter kollektivunderkände han plutonen. Kinesisk båge och böjsträck. Min gröna uniform var mättad med gammal svett. Förutom klädseln var det nämligen ingen skillnad på fysisk träning och vanlig tjänst.
Kadetterna fick svetten att rinna i floder och det var både en kroppslig och mental smärtlindring, när fänrik Forslund tog befälet över plutonen för vapenutbildning.
- Åtgärd nummer ett, började fänrik Forslund. Samtliga flyttar klockan till insidan av vänster underarm. Då kan ni observera sekundvisaren när ni har vapnet i anläggning. Anledningen är, att många av era uppgifter är av sådant slag att de kräver att ni avger eld på exakta tider.
Fänrik Forslund poängterade att ingen blev en bra skytt över en dag, utan det krävdes lång träning. Denna dag skulle vi gå igenom alla fyra punkterna i SARA-regeln: Ställning, Andning, Riktning och Avfyrning. Dessa skulle sedan tränas på skjutvallen de kommande månaderna.
Riktningsträningen var det som tog längst tid. Vi spände fast automatkarbinerna i en ställning som stod på marken i liggande skjuthöjd. Vi var alltid två som arbetade tillsammans. Det kallas stridspar. Den ene lade sig bakom automatkarbinen och tittade genom riktmedlen. Stridsparskompisen satte sig framme vid en vit pappskiva som stod några meter framför det fastspända vapnet. Den som satt vid pappskivan hade en penna med vars hjälp han ritade en prick i den punkt, där riktmedlen pekade. Punkten fick han anvisad av den som tittade genom riktmedlen och denne kunde i sin tur inte se var punkterna var ritade. Allting var sinnrikt uträknat. Skytten skulle klara av att placera tre gånger tre prickar inom en viss diameter för att bli godkänd.
På kvällen tog kapten Graff befälet. Ryggsäckarna packades med nödvändig utrustning. Det fanns en packningsplan att rätta sig efter. Jag var 19 år gammal och borde rimligtvis kunna räkna ut vad som behövdes för att övernatta i tält, men det skulle misslyckas, det visste jag. Alla skulle glömma något.
Tillsammans med övriga ställde jag upp i korridoren. Två led linje med ryggsäckarna framför oss. Det blev så trångt att kapten Graff knappt kom fram. Hans blick var uppgiven. Vi hade hela korridorren för oss själva och ändå skulle vi tränga ihop oss nere i ena änden.
- Ett led linje nu grabbar. Nu gäller det att tänka till. Och er packning, den ser ju för jävlig ut. Rätta till!
På en kolonn marscherade vi nedför en backe bakom regementet. Ombord på den gula bilfärjan förklarade kapten Graff att vi åkte över Oxdjupet, på väg mot Värmdölandet, där regementets värnpliktiga genomför många övningar. I förbigående nämnde han något om Myttinge skjutfält, men vände sig sedan om och stod orörlig resten av överfarten.
Färjan lade till vid Stenslätten och vår fotmarsch gick vidare. Inte speciellt långt, någon kilometer kanske. Jag tänkte inte på vart vi gick. Tänkte mest på mina ständigt värkande fötter.
Vid ett skogsparti gjorde kapten Graff halt och lämnade över befälet till några kadetter, som genast förevisade ett upprättat tält.
Vi fick exakt en timme på oss att upprätta tältet - det tog halva natten. Bara att spänna maskeringsnätet på rätt sätt vållade stora problem och det hjälpte inte med hur många böjsträck som helst.
Vapnet är soldatens livförsäkring och vi hade fått lära oss att det aldrig fick vara längre än en meter från ägaren. Tydligen hade jag och Draper inte förstått detta viktiga budskap. Detta berodde troligen på att vapnet, som oladdat väger 3,9 kg, var lätt att prioritera bort för en svag och utmattad kropp. Vår försumlighet renderade i kompletterande böjsträcksträning för oss.
Första natten i tält. Det var en helt annan upplevelse än vad jag tidigare upplevt i samband med civil tältning. I mitten av tältet stod en kamin och vi sov med huvudena ut mot tältduken, likt ekrarna i ett cykelhjul. Kadett Jonasson sov i vårt tält för att lära oss vilka rutiner som gäller. Vi eldade inte i tältet denna första natt, vilket man normalt alltid gör.
Order hade gått ut att all snarkning var förbjuden och eldposten hade en pinne med vars hjälp han skulle väcka de soldater som negligerade ordern.
Förutom enstaka nätter på campingplatser saknade jag erfarenhet av tältning. Det kändes ovant att vakna upp med en massa andra människor som stressade och rörde sig klumpigt i det dunkla skenet av fotogenlampan, som hängde i tältet. Vi stressade för att hinna äta frukost och få ordning på allt före uppställningen. Det kändes som om jag hade tusen saker att tänka på och naturligtvis lyckades vi inte ställa upp i rätt tid och alla hade inte med sig rätt utrustning. Basen underkändes helt och hållet, vilket konstaterades av befälet med kommentaren "det ser för jävligt ut!". Morgonens fyspass gjorde som vanligt att såren på knogarna började blöda.
Vår bas låg inte långt från en skjutbana som kallas Rälsmålbanan och där skulle vi genomföra det första skjutpasset med våra automatkarbiner. PEK-böcker delades ut, en bok för Pansarskott, Eldhandvapen och Kulsprutor. Boken innehåller ett antal skjutövningar i stigande svårighetsgrad.
Efter en formell procedur låg hela plutonen på en lång linje, med den lilla ryggsäcken som stöd för vapnet. Det var 30 meter till målet och vapnen skulle skottställas. Civilt sett var jag en god skytt och jag hade stora förväntningar på mig själv. Äntligen skulle jag få visa befälen något jag var bra på. Jag hann till och med fundera över hur bra det skulle kännas när jag fick beröm.
Det misslyckades - som allting annat och jag blev bara en i mängden av fårskallar som inte kunde träffa ordentligt. Allting var som vanligt stressigt och skjutandet runtomkring störde min koncentration. Varje gång jag skulle trycka av var det någon annan som sköt precis före. Detta gjorde att jag slarvade med avfyrningen och mitt resultat blev därefter. Jag försökte koppla bort tankarna, men misslyckades. Sämre resultat gav sämre humör och så var jag inne i den dekadenta spiralen.
Till lunch skulle vi laga pytt i panna i våra jägarkök och det var således första gången som de skulle användas. Vi satt på en grusplan i en stor cirkel och fumlade med kök och mat. Längst ned i stridssäcken hittade jag konservbrytaren. Den var lätt att bli av med och därför borde den nog ligga inne i köket i fortsättningen. Bara jag inte behöver den till annat än att öppna burkmat, tänkte jag. Lite tyst rådfrågade jag Larsson, som trodde att den nog borde finnas mer tillgänglig för att kunna öppna till exempel de små leverpastejburkarna. Jag visste inte ens att det fanns några sådana och tackade för tipset just som kadett Jonasson kom gående. Han hade antagligen regementets mest väloljade käft och han fann det ytterst olämpligt att sitta och prata, när jag inte ens kommit halvvägs med matlagningen. Jönsson ville kanske inte ha någon mat. Jönsson fungerade kanske utan mat. Vi kunde ju dra in hela Jönssons matkonto och spara en massa pengar.
Till slut var maten tillagad och jag åt den i ett nafs. Efteråt var jag fortfarande lika hungrig. När vi skulle packa ihop våra kök gick det för långsamt och kadett Jonasson konstaterade att vi behövde fysisk träning. Böjsträcken varvades med löpning och jag kände mig som ett skollat troll med på tok för svaga triceps.
- Ofta kommer ni att övernatta på egen hand i skogen, förklarade kadett Jonasson. För detta ändamål har alla fått ut var sin tältdel. Det är en presenning, som även går att sätta ihop till större tält. Därför kallas de tältdelar. De kan även användas till andra saker, men det kommer ni att lära er senare. Det får inte ta mer än ett par minuter att upprätta tältdelen och inte ett enda ljud ska höras när ni gör det. Så fort jag hör att någon klantar sig blir det omgruppering för plutonen.
Kadetten visade snabbt och enkelt hur det gick till. Han tog en soldatlång pinne och spände den i en halvcirkel över marken. Sedan lade han över tältdelen och gjorde fast den i ett träd med hjälp av en tremeterslina och i marken med några spetsiga pinnar. Till slut tog han en knappt armslång pinne och spände ut överdelen av tältdelen. Kadett Jonasson kallade sin lilla konstruktion för ensamma vargen.
- Det här får ni inte slänga omkring er, sa kadetten och höll upp en bunke avtäljt flis. Egentligen kunde ni väl räknat ut det själva, men jag säger det ändå eftersom varje soldat kommer att få käka upp varenda liten flisa han lämnar efter sig. En kustjägare lämnar aldrig några ofrivilliga spår efter sig.
På uppställningen efter middagen var det dags för ett nytt utbildningsmoment. Dittills hade vi sjungit nationalsången. Nu var det dags för nästa del av sångutbildningen, nämligen den välkända sången små grodorna. Sångträningen kombinerades med benträning. Jämfotahopp runt ett förråd, sjungandes små grodorna. Ungefär som när jag var liten och dansade runt midsommarstången, fast detta var i en annorlunda miljö och betydligt jobbigare för benen.
Det var lika ovant som föregående natt att sova i tält och speciellt mycket sömn blev det inte. Att börja fumla med utrustningen var enerverande och mina prylar tycktes hela tiden försvinna i den gemensamma röran. Få personer hade kontroll på sitt liv och sin utrustning och jag kände mig mer tafatt än någonsin. Tid och plats saknades. En annan sak som var jobbig var att alltid ha med sig rätt utrustning. Alla hade till exempel glömt skovårdsmateriel och därför kunde vi inte hålla någon kängputs. Befälen konstaterade att vi inte hade ork nog att bära en skoborste och hur sådana problem åtgärdades rådde det inte längre något tvivel om.
Efter morgonuppställningen kom en buss och hämtade oss med destination Järva skjutfält norr om Stockholm. Hela dagen låg vi på skjutbanan, mestadels på 100 metersvallen. Denna dag gick skyttet lite bättre för min egen del, vilket kändes skönt. En detalj som det tog tid att lära var att hålla ned den bakre hälen när jag sköt i liggande skjutställning. Det var lätt hänt att den stack upp och varje gång det hände sparkade fänrik Forslund till hälen och förklarade att det inte gick att springa om hälen var bortskjuten. Säger du det, tänkte jag ironiskt.
Under eftermiddagen kom regnet som ett brev på posten och när bussen anlände halv nio för återtransport var alla totalt genomblöta. Gottlow glömde lämna in sin PEK-bok och när kadett Jonasson påminde honom, råkade han springa ifrån sitt vapen. En soldat måste orka bära sitt vapen och så vidare. Svaghet kunde bara åtgärdas med böjsträcksträning. 300 stycken.
En kille halkade ofta efter. Han blev den förste som uttalade en önskan om att sluta. Det var ett ödesdigert misstag. Från och med att man sade orden högt hade man passerat gränsen. Man hade gett upp - på riktigt. Alla tankar om att sluta måste förbli tankar, annars gick de inte att kontrollera.
Vi var tillbaka vid tälten halv tio. Allting var genomblött. Ved skulle samlas. Varför hade vi inte gjort detta tidigare, medan allt var torrt? Kadett Jonasson blev inte längre förvånad. Att vi över huvud taget fick någonting att fungera var ett mysterium för honom. Vedsamlingen varade till klockan tolv, eftersom kadetten påstod att vi var tvungna att ha en hel kubikmeter för att klara natten.
0030 brann det äntligen i kaminen. När militärer ligger i tält har de alltid någon som sitter eldpost, det vill säga någon som eldar i kaminen och ser till att ingenting börjar brinna i tältet. Eldpostverksamheten delades upp i entimmespass. Regnet fortsatte under hela natten. Det kom inte bara uppifrån, utan efter ett tag rann vattnet in i tältet nere ifrån kanterna. Tydligen hade en dålig plats valts för tältet.
Klockan halv fyra på morgonen väcktes jag av Oscarsson. Jag reflekterade först inte över hur trött jag var, utan i stället tog jag på utrustningen. Man skulle sitta eldpost i normalutrustning, med vapnet redo. Jag kände mig som en flyttfirma när jag skulle ta mig förbi alla sovande människor för att komma bort till tältöppningen, där eldposten hade sin plats. För att vakna om man råkade somna på eldposten, satt man på ett ostadigt T av två vedträd.
Jag gäspade och lade i några vedträd i kaminen. Det brann dåligt, allting var blött och jag kände mig fullständigt värdelös. Min eländiga tånagel plågade mig varenda sekund. Vad jag hatade mig själv. Allt jag gjorde blev fel. Jag gäspade igen och blundade några sekunder. Jag ville sova - i hundra år. Resten av soldaterna sov som om de aldrig skulle kunna vakna. Någon låg i en till synes omöjlig sovställning, men det kvittade. Han sov lika bra för det.
Mina ögonlock vägde bly, men jag lyckades ändå hålla mig vaken under hela passet. Leksell tog över och jag somnade.
På morgonens visitation frågade kadett Jonasson om jag var blodgivare. Som vanligt tog det en stund innan jag hajade kadetternas sarkasm. Rakapparater var inte tillåtna i fält, utan jag hade försökt torraka mig med en slö rakhyvel.
Morgonen fortsatte med att vi rev tälten. Under helgen hade vi gjort våra behov i en kartong som innehöll en grov plastpåse. Konstruktionen kallas Bajamaja. Den var inte riktigt full, men dessvärre rejält lackerad utanpå. Lotten föll på Alpman och Sundbom att ta hand om plutonens samlade diarréer.
Jag hatade att gå, det gjorde så förbannat ont. Den sista biten till regementet sprang vi och värken i tån gjorde att jag inte kunde hålla rättningen. Med förtvivlan insåg jag att jag sprang i otakt, men jag kunde inte förmå mig att komma i takt. Att lindra smärtan kändes viktigare. Jag hoppades innerligt att kadett Gunnarsson inte skulle upptäcka något. Men det gjorde han och slet mig ur avdelningen. På ett brutalt sätt krävde han en förklaring avseende mitt beteende. Hur fan kunde det komma sig att en ung frisk pojke inte kunde springa i takt? Han hade träffat många märkliga människor, men aldrig en som varit så jävla taktdöv.
- Det är fan ta mig bottenrekord! skrek han.
Vad kunde jag säga, en bortförklaring hade bara gjort saken värre. Jag teg och stirrade på kadetten. När han var färdig med sin utskällning bekräftade jag endast att jag uppfattat tillrättavisningen och lovade att aldrig göra om misstaget.
Vården av tältmaterielen tog resterande del av förmiddagen. När vi skulle rusa iväg på lunch, anhöll jag om att få gå till sjuksyster och dra bort nageln i stället för att gå på lunch. Kadett Gunnarsson beviljade min önskan och en läkare befriade mig från nageln. Det var som att bli utsläppt från en tortyrkammare. Jag kände mig som en ny människa, men säg den lycka som varar. På eftermiddagen var det nämligen dags för stridsförflyttning, vilket går ut på att man skall hålla en så låg ställning som möjligt i förhållande till omgivningen för att undvika fiendens kulor. En annan viktig sak är att hålla hög förflyttningshastighet. När fänrik Forslund förklarade förfarandet lät det inte speciellt jobbigt. Övningen inleddes på Södra Fältet med att fänriken sprang fram en liten bit, vände sig mot oss och vrålade:
- Till i höjd med mig, på händer och knän, framåt.
I någorlunda samlad trupp kröp vi fram till honom. Det var inga problem och proceduren upprepades. Jag försökte avlasta mina knän, men det var omöjligt. Fänriken sprang fram ytterligare en bit.
- Till i höjd med mig, ålning medelst hasning, framåt.
Ålning var betydligt jobbigare och min andning tilltog. Den snustorra marken var hård och bitvis ganska ojämn. Vapnet fick inte bli smutsigt och om befälen upptäckte att man drog vapnet i marken fick man en smäll på ryggsäcken. Det hade redan hänt mig två gånger.
Jag hade fem meter kvar till fänriken när han vände sig om och sprang iväg. Ingen vila den här gången heller. Förbannade vapen. Otympligt och bara i vägen. Jag tittade upp mot fänrik Forslund. Han sprang fortfarande. Åsynen av detta fick mig att stanna upp. Jag ville veta var han stannade innan jag fortsatte. En av kadetterna var av annan uppfattning. Han slog käppen i min ryggsäck.
- FORTSÄTT! vrålade han.
Jag hade minst 50 meter fram till fänriken. Sista rycket, tänkte jag och gav järnet.
Men innan jag kommit fram vände fänriken på klacken och sprang vidare. Det var då jag insåg att vi aldrig skulle komma ifatt. Jaga tills vi inte orkade längre. Han skulle hela tiden ligga steget före oss. Jag lade ned huvudet mot vapnet och blundade. Försökte fly verkligheten.
- Vad ligger du och drömmer om Jönsson? Du måste tydligen punktmarkeras.
Kadettens käpp slog antagligen sönder mitt jägarkök som jag hade i ryggsäcken, men jag brydde mig inte. Jag tog nya krafttag och fortsatte jaga fänrik Forslund. Han passerade en grusväg och några minuter senare gjorde även jag det. Ut i skogen. Grenar, barr och kottar. I nästa sekund skällde kadett Gunnarsson på mig för att jag inte tog bästa vägen. För tillfället kändes dock närmaste vägen, som den bästa.
Jag hade ont som bara den i mina armbågar. Fänrik Forslund sprang inte längre. Han gick sakta fram över stock och sten. Stå still för helvete, tänkte jag. Snart måste det vara slut. Plutonen var utspridd. Kadetterna jagade på dem som låg sist. Själv låg jag i mitten, men kände att jag höll på att tappa placeringar. Solen gassade och jag ville ha vätska.
Upp på en ny väg och in i skogen igen över ett stenbelagt parti. Jag hade fruktansvärt ont i kroppen och tog det försiktigt för att inte slå mina knän i stenarna. Timmarna gick - större delen av eftermiddagen gick. Kroppsdelar domnade bort efterhand.
Ett parti av taggbuskar, men taggarna bekom mig inte. Det kändes ingen skillnad i kroppen. Inte ens när vi ålade oss över taggtråd. Jag kippade efter andan. Kunde inte bli tröttare. Jag fick inte bli tröttare för då skulle jag också kollapsa. Killen snett framför mig hade nämligen precis kollapsat i kramper. Han fick lite vätska, några "uppmuntrande" ord och tvingades sedan vidare. Någon annan spydde. Men ingenting bet på befälen. Alla skulle vidare.
Fänrik Forslund hoppade över ett dike och vi ålade efter, ned i vattnet. Jag drack allt vad jag orkade. Min häftiga andning gav mig kallsupar. Jag hostade och flämtade, men kunde inte sluta dricka. Jag begravde hela huvudet i vattnet, allt för att vinna några sekunder mot befälen som kämpade med skrik och käppar för att få oss upp ur diket.
Stridsförflyttningen gick allt långsammare. Gränser sprängdes och befälen pressade och pressade. De slog med sina käppar. Jag ville sluta, få lägga mig ned och vila. Ge upp helt enkelt, men att ge upp var tabubelagt. Det fick jag inte göra och det skulle jag inte göra heller. Det hade jag bestämt.
Men ytterligare en stund senare struntade jag i vilket. Tid och rum existerade inte längre. De hade vunnit, jag var knäckt. Jag tittade framåt utan att lyfta nämnvärt på huvudet. Genom mina glansiga ögon kunde jag se fänrik Forslund stå en bit längre fram. Jag fick inte längre luft. Jag uppfattade att någon slog på min ryggsäck, men det rörde mig inte. Hade jag haft någon ork så skulle jag gett igen - kanske. Men det kvittade för jag hade gett upp och känslan var befriande. Till det bittra slutet, tänkte jag, men den yttersta gränsen var passerad och jag struntade i allting.
Plötsligt kände jag hur kadett Adolfsson tog tag under min haka och lyfte upp mitt huvud.
-Jönsson för helvete, kom igen nu! Sista biten!
Ingenting hände. Jag orkade inte. Han greppade min ryggsäck och drog mig framåt ett par meter. Jag hängde som ett kolli. Kadetten tog återigen tag i min haka och skakade mitt huvud.
- Ska du ge upp så jävla lätt? Lyssna nu på mig Jönsson. Kadetten tvingade sig till ögonkontakt. Nu tar du dig fram till fänrik Forslund. Är det uppfattat?
- JJJ...
- ÄR DET UPPFATTAT?! skrek han och skakade mitt huvud.
- Ja...kadett!
Sakta försökte jag hitta mig själv. Jag fäste blicken på fänrik Forslunds kängor. De fick inte röra sig. Det var villkoret. Minsta rörelse och jag skulle tvärstanna och då skulle ingenting i världen få mig ur fläcken. På huvudet bar fänriken sin gröna basker. Det var för den lilla saken som jag befann mig i denna situation och det var för samma lilla sak som jag trots allt skulle försöka ta mig den sista biten. Jag lyfte fram min vänsterarm, tog spjärn med höger fot och förflyttade mig en liten bit framåt. Jag hade svårt att sortera mina kroppsdelar. Ytterligare en liten bit närmare fänriken. Han stod kvar. Det gjorde han ända tills jag passerade mållinjen och blev liggande. En stund senare var siste man framme.
- Stå upp! kommenderade fänriken.
Som ett nyfött hästföl reste jag mig upp. En lång reva på mitt vänstra byxben påminde om taggtråden. Jag tittade på mina trasiga händer, men de blödde mindre än jag föreställt mig. Jag trodde att jag skurit mig mer vid taggtråden, men så var tydligen inte fallet. Jag ändrade kroppsställning för att avlasta vänster ben. Samtidigt kunde jag inte låta bli att grimasera.
Fänrik Forslund tog täten och satte av med språng. Vi följde efter på kolonn. En betraktare hade antagligen skrattat åt oss. Vi uppträdde som berusade. Kropparna hade svårt att lyda och för en del gav benen vika.
På vägen passerades en vik. Fänriken vadade ut och ställde sig där endast hans huvud stack upp över vattenytan. Alla skulle simma runt honom och våra vapnen fick inte bli blöta. Mitt vapen badade dock mer än jag själv och det bekom mig inte det minsta. I stället drack jag så mycket jag orkade av det salta havsvattnet.
Fänrik Forslund höll två saker torra, sin basker och sitt snus. Medan plutonen simmade runt honom höll han upp sina händer över huvudet och kramade en snus. När Lidberg kom simmande tog han mod till sig och sa på norrländska:
- Bju på’n snus fänrik!
- Lidberg, jag har betalt för att inte ge dig snus, svarade fänrik Forslund bestämt och lade in sin nykramade prilla.
På kvällen tog fänrik Forslund återigen befälet över den ynkliga församlingen. Eftersom vi smutsat ned vår fina utrustning skulle den vårdas.
- Och det kommer att ta tid, konstaterade fänrik Forslund.
Klockan gick och jag var kräktrött. Mycket vård återstod. Jag höll ut mitt stridsbälte på raka armar. Min kropp ömmade, precis som om jag fått ordentligt med stryk. Jag stirrade rakt in i väggen på motsatta sidan av korridoren. Det konstiga var att eländet hade visat sig ha en slags fysisk maxgräns, och efter den så hade jag kopplat bort mig själv. Likgiltig och innesluten. Det var så jag kände det. Inga tankar, inte ens när vi lade oss. Jag somnade i samma ögonblick som huvudet träffade kudden.
Någon timme senare, när kadett Adolfsson väckte oss ynkliga skitar hade armbågarna läkt fast i lakanen. Men det märkte jag inte förrän jag dragit loss armbågarna med ett raspande ljud. En vinstlott att ha undersängen, tänkte jag och reste mig försiktigt upp. Från höger armbåge rann blodet nedför underarmen. Med lite papper försökte jag få ordning på skadorna.
Major Hermansson, som var chef över PB-kompaniet, inledde förmiddagen med ett föredrag om NATO och Warszawapakten. Han jämförde dessa med Centraleuropa, vilken roll de har gentemot varandra och var Sverige kommer in i bilden. Sömnbristen sänkte fort de flesta av oss och snart satt vi med huvudena i knäna. Kadett Jonasson gjorde sitt bästa för att hålla oss vakna genom att kasta suddgummin på våra rakade huvuden.
När majoren var klar tog kadett Jonasson befälet och förklarade nöjt att det var dags att sparka igång slapptaskarna med en ny form av fysisk träning.
I regementets vattenhall väntade fänrik Forslund.
- Vattenfys! sa han och slog ihop händerna.
Iförda kronans blå shorts stod vi uppställda längs bassängkanten på ett led linje. För många av oss väntade en näradödenupplevelse. Efter en lång uppvärmning hoppade vi i vattnet. Vi spred ut oss och började trampa vatten. Fänrik Forslund visade olika tecken, som betydde dykning, kullerbytta eller vattentrampning i olika höjdlägen. Händerna över huvudet hela tiden. Efter en stund samlade fänriken oss vid ena långsidan. Nästa övning innebar böjsträck på kanten och frisim över till andra sidan och så vidare. Tempot trissades till hysteriskt. Plötsligt återgick vi till den första övningen, med kullerbyttorna. Befälen pressade oss till bristningsgränsen. Vissa av oss svalde litervis med bassängvatten i våra försök att hålla oss ovanför vattenytan.
Fänriken visade upp tre fingrar och gjorde sedan tummen ned. Det betydde ned till botten tre gånger. Jag tog ett djupt andetag och fällde min kropp framåt. Som en pil närmade jag mig botten. Ett kraftigt fråntramp på botten och snart nådde jag ytan igen. Jag hade svårt att hålla andan när jag var alltför andfådd. Jag andades några gånger och dök sedan ned igen. På väg upp släppte jag ut lite luft och så fort jag fick huvudet över ytan började jag andas lika häftigt som tidigare. En dykning kvar. Jag försökte lugna andningen en aning, men det var lönlöst. Efter dykningarna var det vattentrampning igen. Fänriken gjorde tecken som betydde att badbyxorna skulle synas över ytan. Den ende som klarade det var Nordenmark. Efter några bakåtkullerbyttor var det dykning igen och så vidare.
En och en halv timme hade gått. Ingenting tydde på att övningarna skulle ta slut. När jag kom upp från ett dyk såg jag att Larsson fått kramp. Jag satte genast av för att hjälpa honom. När jag tagit ett simtag drabbades jag själv av kramp och kunde således inte fortsätta. Larsson tittade vädjande mot mig och skrek att han hade kramp, men jag kunde inte hjälpa honom. Jag skrek att jag själv hade kramp, men han hörde inte. Paniken lurade runt hörnet. Jag hade aldrig haft kramp i vatten tidigare och visste inte hur jag skulle agera. Alla andra var dessutom upptagna och tycktes kämpa för sina liv. Det kändes som om ingen skulle sakna mig om jag sjönk. Efter mycket möda lyckades jag ta mig in till kanten för att låta mitt ben komma tillbaka till verkligheten. Genast kom ett befäl rusande. Han var utom sig, han hade upptäckt en fuskare, en fuskare som höll sig i kanten och snart var jag mitt ute i bassängen igen.
Jag överlevde vattenfysen och resten av dagens rasande tempo också. Klockan hade hunnit till midnatt och vi hade exercisträning med kapten Graff. Genom ösregnets ihärdiga oväsen ljöd hans röst högt och tydligt.
- Vänster, vänster, vänster-höger-vänster!
Vattnet rann från fältmössan och den blöta uniformen stramade mot kroppen. Jag gjorde en snärtig huvudvridning åt vänster. Vi höll på att svänga. Jag pendlade med raka armar och hårt knutna händer. Spända och likriktade, precis som mina tankar.
Jag lät blicken flacka över kasernområdet. Det lyste varmt från några enstaka fönster. Varenda människa på regementet låg inomhus och sov förutom vi. En gäspning fick kylan att skölja genom kroppen och jag rös till. En fördel med kylan var att den trängde undan den värsta tröttheten. Jag gäspade igen och skakade samtidigt bort vattnet från fältmössan.

* * *


Vår första permission närmade sig. På förrådet hade vi fått tilldelat var sin uniform m/60KA, vilken är en stålgrå permissionsuniform. Det var förträffligt att ta på sig uniformen och jag kände mig verkligen stolt. Vi sydde i de blankpolerade guldknapparna i uniformen. Kustartilleriets kanoner fästes på skjorta och vapenrock. Spännet till livremmen glänste och skjortan ströks enligt konstens alla regler. Knivskarpa pressveck på byxorna var ett måste. På huvudet bar vi båtmössa och kronan på verket var de upputsade skorna. Det enda som störde mig var slipsen, som mest liknade en gammal sönderklippt raggsocka.
Under den så kallade "plutonens timme", av tradition kallad PC-timme delade kapten Graff ut våra hemresebiljetter och identitetshandlingar. Vi fick även lämna in de färdbiljetter vi använt för att åka till regementet inryckningsdagen. Biljetten skulle användas igen den dag vi muckade eller tvingades avbryta utbildningen. Nästa gång jag använder biljetten så har jag klarat det, tänkte jag förhoppningsfullt och vek ihop lappen. Eller så har det gått åt helvete, suckade jag.
Vi hämtade ut våra civila väskor som vi inte sett sedan inryckningsdagen. Jag använde deodorant för första gången på två veckor. Berngrim hade hjälpt mig med slipsknuten och permissionsuniformen satt som gjuten på kroppen. Kapten Graff visiterade oss. Det såg bra ut tyckte han. Vi fick order om att ta med våra civila väskor och sedan ilasta bussen som väntade utanför kasernen.
Genom bussens högtalare förklarade kapten Graff att Marinen visade upp sig inne i stan under några dagar.
- Mängder av vapen, båtar och annan materiel kommer att visas, fortsatte han. Ni kommer inte att förstå hälften av det ni ser, men tveka inte att fråga någon av de kustjägare, som finns på plats. Vem vet, om ett år så kanske några av er står och visar materiel för nyinryckta killar. Kom ihåg att även allmänheten finns på plats, så jag vill inte se någon som skämmer ut sig, genom att stå och äta glass eller motsvarande. Vidare ska ni ha klart för er att det aldrig har funnits någon kustjägare som rökt och det kommer det inte att göra i framtiden heller. Jag hoppas att det är solklart. Är det någon som har någon fråga?
Hemgren försökte inta en slags sittande givakt i bussätet.
- Kapten, 129 Hemgren anhåller om att få ställa en fråga.
- Beviljas!
- Var ska vi äta lunch, kapten?
- Lunch kommer att serveras någonstans på området. Du behöver inte oroa dig. Är det nu någon, förutom Hemgren, som har några frågor? Bra, då urlastar vi bussen och så vill jag se att ni går omkring minst två och två.
Jag satte båtmössan på plats och klev ur bussen. Mycket folk och strålande väder mötte mig. Borde haft solglasögon, tänkte jag. Alla civila människor tittade på just mig. Åtminstone ville jag tro det, men så var naturligtvis inte fallet. Det som imponerade på både mig och allmänheten var kustjägarna. De uppträdde professionellt och självsäkerheten brann i deras ögon. Självsäkra och tuffa, men ändå ödmjuka. Jag kunde inte se mig mätt på dem. Så fort jag såg en kustjägare kände jag mig patetisk. Så var det alltid. Dygnet runt. Min tajta uniform kändes plötsligt som ett skal, vilket endast tjänade till att hålla ihop en söndertrasad människa. Jag började mer och mer tvivla på att jag själv skulle stå så där någon gång och se kaxig ut. Faktum var att det kändes som om jag aldrig skulle bli någon kustjägare. Avståndet mellan dem och mig var för stort. Var hade alla mina illusioner tagit vägen. Jag tänkte på min röda t-shirt och mindes hur jag tagit den som bevis på att jag var kustjägare. En t-shirt! Jag suckade. Man förvandlades inte till kustjägare på grund av en röd t-shirt. Konstigt hur svårt det varit att inse. Kustjägare var något man blev inne i huvudet och när man kommit en bit på vägen skulle man få en basker. Men baskern var egentligen också bara ett yttre plagg. Alltihop satt inne i huvudet och det var därför vägen dit var så svår.
Vi tog god tid på oss att vandra runt och kustjägarna svarade tålmodigt på alla våra frågor. När det var lunchdags samlades plutonen vid några bänkar på en öppen gräsplätt. Uniformen spände över ryggen och solen stekte. Det var väldigt varmt, men för en gångs skull fanns det tillräckligt med vätska att tillgå.
Det cirkulerade otaliga historier om kustjägarskolan. Nästan alla vid bordet hade något att komma med. Historier om befäl som gjort både det ena och det andra och händelser som inträffat för många år sedan. Hur mycket som var sant visste ingen, men det var egentligen helt ointressant. Alla satt som bäst och gottade sig i alla dessa historier, när Wiwen-Nilsson berättade något som fick alla att dra öronen åt sig. Det var ryktet om en man, en kapten vid kustjägarskolan. Han skulle vara den hårdaste och grymmaste av alla militärer. Berättelserna om honom fick mig att baxna. Kaptenen skulle bland annat ha varit i strid på riktigt. Wiwen-Nilssons storebror hade legat inne på PB/KJ året innan vi och det var därför han hade så initierade uppgifter. Snart var alla fullständigt livrädda för kaptenen. Han hade dessutom ett kusligt smeknamn. Under ett FN uppdrag i Libanon hade han till fots jagat två beduiner i över ett dygn genom öknen, eftersom dessa hade stulit materiel. Kaptenen hade till slut infångat beduinerna och fört dem tillbaka till lägret. Händelsen hade gett honom smeknamnet Beduin.
- Titta, där går han! utbrast plötsligt Wiwen-Nilsson och pekade ut mot en brygga. Kapten Carlsson!
Vi tittade försiktigt. Kapten Carlsson gick med bestämda steg längs bryggan ut mot båtarna. Normal kroppsform och beväpnad med pistol. Jag såg bara ryggen på honom. Det retade min nyfikenhet. Jag ville se hans ansikte - hans ögon. Liksom få en bekräftelse på att det som berättats var sant. Snart skulle det vara försent. Han var på väg ned i en av båtarna. Det kommer väl fler tillfällen, tänkte jag, men i samma ögonblick stannade han och vände sig om. Varför fick jag aldrig veta. Kanske tittade han efter någon? Kanske hade han glömt något? Det spelade ingen roll. Jag hade fått se något jag aldrig skulle glömma.
Rundvandringen fortsatte till klockan 1500, då vi blev släppta för permission. Mitt flyg gick inte på några timmar, så därför passade jag på att träffa mina kusiner inne i stan. Två tjejer, båda några år äldre än jag. Det var inte ofta vi träffades, men ändå kändes det lätt att umgås med dem. Dessutom var det min första civila kontakt på två veckor och mitt behov av att prata av mig var stort. De drog lite i uniformen och tyckte att den nog kunde varit lite större.
- Eventuellt lite modernare också, sa den yngre av dem och skrattade.
Två öl senare var jag på väg hem.
Under mitt livs första permission upptäckte jag hur skönt det faktiskt är i det civila livet. Den totala friheten. Att få vara klädd och göra precis vad som faller en in. Mina föräldrar tittade med häpnad och förskräckelse på vad det blivit av mig. Jag hade varit kroniskt lös i magen och förlorat vikt, vilket gröpt ur mina kinder. Jag var rakad på huvudet, mina händer och armbågar var fullständigt söndertrasade och mina fötter var demolerade. Men det som träffade hårdast var mina ögon. De var livlösa. Det fanns inte längre någon glimt i dem, påstod morsan och hade samtidigt svårt att tygla känslorna.
Utan att tänka på det behöll jag permissionsuniformen på under kvällens grillning. Det var antagligen någon omedveten markering från min sida om stolthet och en vilja att fortsätta med det jag givit mig in på.